New chapter next door: Fritz's Berlin loft
Konstnären Lena Wigers återintroducerar sin genomtänkta, stillsamt uttrycksfulla värld hos Wall of Art genom sin serie “Conversation”, skapad för WOA fall 2025. Under vårt samtal i Wall of Art apartment reflekterar Lena över impulserna som sätter hennes process i rörelse, om texturers roll som en levande närvaro i hennes kompositioner och hur hon föreställer sig att hennes verk landar i rytmen av någons hem.
Foton av Björn Eklund
Hur skulle du beskriva dina verk med ett ord?
Harmoniska. Men också med en underton av något lite skevt, så att harmonin aldrig blir helt självklar.
Vad brukar oftast väcka idén till ett nytt verk - en färg, en känsla, tidigare skisser?
En blandning. Ofta är det former eller färger i vardagen som väcker något, men lika ofta börjar processen i en gammal skiss som får nytt liv, eller i ett material jag hittar - ett papper, en bit canvas, en oväntad ton. Ibland påminns jag om något jag en gång påbörjade men inte var redo att fullfölja, och när tiden har fått mogna blir idén plötsligt klar. Jag försöker hålla mig öppen för impulser, så att inspirationen kan komma från många olika håll.
Textur har en både diskret men stor roll i dina verk. Hur väljer du medium och texturer för dina kompositioner?
Jag har alltid dragits till ytor som bjuder in till att kännas och som bär på ett eget liv - inte helt perfekta. Det kan vara åldrat papper, rå canvas eller lager av olja och kollage. Texturen blir nästan som en kropp för motivet, något som gör att verket känns mer närvarande och får en extra dimension.
Hur vet du när ett motiv är färdigt?
När balansen infinner sig - någonstans mellan harmoni och ett litet skav. Jag gillar när det finns något oväntat, en skevhet som gör att ögat inte blir helt mätt.
Vad finns alltid i din ateljé/arbetsrum, förutom de självklara verktygen?
Musik, något gott att dricka och ganska mycket stillhet - en stillhet som blir som en ingrediens i mitt skapande. Jag älskar när den där närvaron infinner sig, när fokus blir så starkt att tiden försvinner och skapandet i sig blir ett sätt att njuta.
Hur föreställer du dig att dina nya motiv lever i någons hem?
Jag tänkte först säga att jag inte brukar tänka så långt. Men jo - ibland ser jag dem som stillsamt sällskap, ibland som en stark röst som tar plats i rummet. Ett verk kan stå helt för sig självt och bära stämningen, och då hoppas jag att det bidrar med värme och harmoni. Samtidigt är det spännande att föreställa sig hur samma motiv kan bli något helt annat i dialog med andra verk, kanske som del av en tavelvägg eller i samspel med interiören runt omkring.